Jag känner mig konstig. Jag var på väg att skriva att jag inte
mår bra, men det stämmer inte. Jag mår jättebra.
Psykiskt. Men fysiskt finns det inte mycket kvar. Jag är
helt orkeslös.
Gårdagen ägnades åt absolut ingenting.
Ingenting. Och jag vet, så är det alltid på
söndagar. Men gårdagen fick andra söndagar att framstå som
hektiska. Detta samtidigt som hjärnan ändå är lite kreativ, men
ingenting orkar jag skriva ner. Jag klarar inte av att fokusera,
min koncentrationsnivå börjar likna Petra Medes.
Så har det varit sedan i fredags. Till och med när jag
konverserar med folk så har jag svårt att inte "zooma ut" och
försvinna. Jag förstår om det uppfattas som otrevligt, som att jag
inte är intresserad. Men det stämmer inte, jag har bara varit
väldigt trött.
Ta det här inlägget bara. Hela dagen igår försökte jag skriva
det. Jag visste exakt vad jag skulle skriva, men jag kom inte
igenom det. Jag kunde inte förmå mig att fokusera tillräckligt för
att få fram vettiga meningar. Även om jag inte på något sätt är
någon Björn Ranelid så vill jag ändå inte skriva som om jag
fortfarande går i mellanstadiet...
Egentligen vet jag ju vad det beror på. Intensivt
schema, med mycket resor i kombination med dålig sömn och lite
mat. Men ändå. Så har det vart förut också, aldrig
tidigare har jag varit så pass orkeslös som jag är nu. Som tur är
så är de kommande veckorna fria från längre resor, vilket trots
allt är det som sliter mest.
Jag har ganska lång batteritid, men när de töms så töms
de ordentligt. På fredag är det dags för säsongens första
parlamentetinspelning för min del, då gäller det att batterierna
har hunnit ladda upp. Ordentligt.